Härligt att skriva här igen. Har tänkt igenom det där med att starta om på nytt hela tiden. Har en stark längtan efter att radera allt gammalt och bara börja om (syftar på bloggar i det här fallet) men kom på att det kan vara intressant att ha kvar allt gammalt för det var ju liksom jag då. Jag kan inte ta bort hur jag var även om jag skulle vilja. Så lika bra att face’a the reality, slå sig själv i ansiktet och bita ihop. Fast riktigt så illa är det inte.

Nu vill jag nästan också ha en såndär stor och känd blogg så jag kan fråga mina läsare något men tyvärr(?) har jag inte har så många läsare (och de få läsare jag har känner jag). Om jag hade haft en såndär stor blogg hade jag frågat: "Vad vill ni att jag ska skriva om nu när jag börjat om på nytt fast har kvar det gamla?". Då hade mina eventuella fans kunnat skriva vad de ville att jag skulle ge dem. Fast jag tror kanske om jag ska vara ärlig inte att det hade funkat för jag blir bara konstig när jag försöker göra det andra vill att jag ska göra.

http://tillysliv.blogspot.com/

Nu lägger jag ner den här bloggen och flyttar nånannanstans. Återkommer när jag vet vart jag flyttar.

Jag är trött på det här. Det funkar inte att kommentera på min blogg men jag orkar inte fixa för inget hjälper och jag orkar inte skriva för jag har inget att skriva. Det är drama på jobbet i alla fall men jag är blasé. Jag förstår mig inte på mig själv ibland. Jag menar - vad är grejen?

 

- Var är den där lilla tjejen?

- Det är hon som sticker upp där borta.

Igår var jag och Hanna på friskis & svettisjympa. De spelade Eva Cassidy och när de spelade en instrumental version av Gabriellas sång under avslappningen började jag nästan gråta och föreställde mig stående med armarna utsträckta helt ensam på en strand med hela havet framför mig.

Sen pratade vi om döden på tunnelbanan hem och resten av kvällen.

Jag är skitsugen på bacon.

Åh, vad jag älskar Stockholm. Nu ska jag äta kakor med choklad och hasselnötter.

Ik heb twee fouten op de baan gedaan. Gebeurde om verkeerd weg te zenden om aan twee verschillende klanten te duren. Het verwarren.

Vid Gullmarsplan klev en man på iklädd kostym och med en såndär stor gammal beigegrå datorskärm över huvudet. Han hade en blombukett i handen och stod vid ett dörrpar med datorskärmen över huvudet och man såg ingenting av hans ansikte. Folk vände sig om och stirrade och fnissade och undrade hur han kunde se något överhuvudtaget.

Minns forna höstar när jag åkte 570X från Sigtuna med rödsprängda trötta ögon tidigt imorse då det fortfarande var mörkt. Var är mest hemma? Jag saknar Stockholm när jag är i Sigtuna, kan inte riktigt slappna av för jag vet att jag måste åka tidigt dagen efter. Och jag tänker på morfar som har krympt och jag kommer på hur mycket jag älskar dom jag älskar. Vems liv lever jag egentligen? Det blir så konstigt när jag träffar min familj och allt liksom är som förut och sen vet jag att jag har ett liv i storstan men det känns så avlägset, som en dröm lite kanske.

Jag lyssnar på skärgårdsdoktornlåten.